Funderingar
Sitter och knyter fransar på en nyss nedklippt matta och funderar kring vävningens alla moment ... Vilket är egentligen roligast?
Är det när alla bitar till en idé man haft i huvudet länge plötsligt faller på plats, och man vet vad och hur man vill göra. Eller man hittar det där fantastiska oemotståndliga garnet och idén dyker upp direkt? Eller när man tillslut kommer på vad man ska göra av det där fantastiska oemotståndliga garnet man köpte ....
Kanske är det när man varpar? Är igång... har startat projektet... och kanske får en bättre uppfattning om hur färgerna fungerar tillsammans, eller man kanske t.o.m sätter ihop färgerna där och då...och har den där bilden i huvudet av hur fint det kommer att bli.... förväntan...
Att dra på en väv... är väl kanske för mig inte det mest inspirerande momentet, men den där förväntan finns fortfarande kvar, och i en flerfärgad varp ser man ju för första gången hur färgerna samspelar över hela ytan.
Solvningen gillar jag. Tycker att det är avkopplande att sitta och trä trådarna en och en (oftast) genom solvögat, räkna solvordningen, och känna att nu är jag igång. Det får gärna vara många trådar, många skaft och en bökig solvnota... Jag vet att det inte är någon idé att stressa, det blir bara fel då, så det får ta den tid det tar.
När det är dags att skeda däremot, visst är det också kul, men jag brukar bli lite otålig då, det går ju fort, och man behöver inte tänka så mycket, så det känns mer som en transportsträcka, nu är det snart dags att väva...bara att knyta fram och spola garn....
Fast det är det ju inte alls....på något vis brukar jag "tänka bort" trampuppknytningen och överbindningen....och sätter du upp en väv med många skaft och kontramarch blir det ett uppvaknande när det är dags... Det tar sin tid, och att sitta dubbelvikt under vävstolen och försöka hitta rätt bland trampor och lattor och trä i rätt hål kan ta på tålamodet... Men visst är det också roligt, och när man tillslut fått till ett bra skäl och rätar ut ryggen är lyckan total!
Och nu... sanningens minut ... har jag solvat rätt, stämmer mönstret?
Att sitta i vävstolen, väva, man kanske fortfarande inte har helt klart för sig hur det ska bli, improviserar lite.... det är lycka och avkoppling för mig. Tittar på väven, hmm det saknas något... vad ska jag hitta på... ja, just det, jag såg ju i den där boken...man kanske skulle testa...
När det är dags för nedklippning är det blandade känslor, förväntan inför resultatet såklart men också oro; tänk om det blir skitfult! Eller tänk om jag gjort något fel, något som förstört hela arbetet, det kanske blir helt oanvändbart!
Och sen är det "bara" det sista kvar; fästa trådar, kanske beredning eller montering, fållning eller fransknytning, och det är här det kritiska momentet är.... det har hänt att arbetet blivit liggande ett tag, för vid det här laget är hjärnan fullt upptagen med att planera nästa projekt....
