vavglad.blogg.se

Handarbetsnörd som blir glad bl.a. av att väva, knyppla, sticka och spinna ull.

Funderingar

Publicerad 2016-08-30 10:00:32 i Allmänt,

Sitter och knyter fransar på en nyss nedklippt matta och funderar kring vävningens alla moment ... Vilket är egentligen roligast?

Är det när alla bitar till en idé man haft i huvudet länge plötsligt faller på plats, och man vet vad och hur man vill göra. Eller man hittar det där fantastiska oemotståndliga garnet och idén dyker upp direkt? Eller när man tillslut kommer på vad man ska göra av det där fantastiska oemotståndliga garnet man köpte ....

Kanske är det när man varpar? Är igång... har startat projektet... och kanske får en bättre uppfattning om hur färgerna fungerar tillsammans, eller man kanske t.o.m sätter ihop färgerna där och då...och har den där bilden i huvudet av hur fint det kommer att bli.... förväntan...

Att dra på en väv... är väl kanske för mig inte det mest inspirerande momentet, men den där förväntan finns fortfarande kvar, och i en flerfärgad varp ser man ju för första gången hur färgerna samspelar över hela ytan.

Solvningen gillar jag. Tycker att det är avkopplande att sitta och trä trådarna en och en (oftast) genom solvögat, räkna solvordningen, och känna att nu är jag igång. Det får gärna vara många trådar, många skaft och en bökig solvnota... Jag vet att det inte är någon idé att stressa, det blir bara fel då, så det får ta den tid det tar.

När det är dags att skeda däremot, visst är det också kul, men jag brukar bli lite otålig då, det går ju fort, och man behöver inte tänka så mycket, så det känns mer som en transportsträcka, nu är det snart dags att väva...bara att knyta fram och spola garn....

Fast det är det ju inte alls....på något vis brukar jag "tänka bort" trampuppknytningen och överbindningen....och sätter du upp en väv med många skaft och kontramarch blir det ett uppvaknande när det är dags... Det tar sin tid, och att sitta dubbelvikt under vävstolen och försöka hitta rätt bland trampor och lattor och trä i rätt hål kan ta på tålamodet... Men visst är det också roligt, och när man tillslut fått till ett bra skäl och rätar ut ryggen är lyckan total!

Och nu... sanningens minut ... har jag solvat rätt, stämmer mönstret?

Att sitta i vävstolen, väva, man kanske fortfarande inte har helt klart för sig hur det ska bli, improviserar lite.... det är lycka och avkoppling för mig. Tittar på väven, hmm det saknas något... vad ska jag hitta på... ja, just det, jag såg ju i den där boken...man kanske skulle testa...

När det är dags för nedklippning är det blandade känslor, förväntan inför resultatet såklart men också oro; tänk om det blir skitfult! Eller tänk om jag gjort något fel, något som förstört hela arbetet, det kanske blir helt oanvändbart!

Och sen är det "bara" det sista kvar; fästa trådar, kanske beredning eller montering, fållning eller fransknytning, och det är här det kritiska momentet är.... det har hänt att arbetet blivit liggande ett tag, för vid det här laget är hjärnan fullt upptagen med att planera nästa projekt....

Jag spinner vidare...

Publicerad 2016-08-24 10:01:35 i Allmänt,

Slögooglade på nätet ....hantverk... handarbete...knyppling...vävning... stickning...spinning...kurser .... ; och hittade sommarkurser på Grebbestads folkhögskola. "Spinna, sticka, väv". 5 dagar i Grebbestad (bara det!), boende på folkhögskolan med frukost, lunch, middag och fika serverat... Och få ägna all tid åt det jag tycker är roligast att göra; spinna, sticka och väva. Tänk om man skulle.....

Jaa, det skulle jag! Anmälan skickades in, och i början av augusti packade jag bilen med spinnrock och resväska, pussade maken och gav mej iväg.

Känslan när jag kommit dit, fått mitt rum, lite fika och börjat bekanta mig med mina kurskamrater var härlig. Fem dagar ska jag vara här....

Och det var verkligen fantastiskt. Ett gäng kvinnor, lika nördiga som jag, med toppenduktiga Lena Köster som "spinnfröken", lika duktiga och inspirerande "tant kofta" som stickfröken och med vävlärare Margareta Ovelius som hade förberett vävstolar åt oss att provväva vårt nyspunna garn i. "Uppe med tuppen" varje morgon, en promenad ned till havet, frukost, och sen dyka rakt in i hela härligheten med nya kunskaper, nya idéer, inspiration och total avkoppling.

Det blev en liten tubschal och en liten provväv i damast av handspunnet garn, och en påbörjad "tantkoftakofta" av en påse blandad ull i olika bruna nyanser sammankardad med vit leichester och små rosa tussar. Plus härliga samtal med nya bekantskaper, total avkoppling och nya kunskaper och ideer.

Det tog lite tid, men koftan blev klar tillslut.

Efter den kursen fick jag bättre självförtroende i mitt spinnande, kände att jag kunde bestämma hur garnet skulle bli utifrån vad jag skulle använda det till, och sedan spinna det. Och jag var också sugen på att spinna ett garn att väva av.

Det första, och hittills enda, jag vävt av eget garn blev en poncho, inslagsgarnet spann jag entrådigt av alpackaull och varpen är ett toppenfint tvåtrådigt garn från Östergötlands ullspinneri. Bindningen är 10 skafts dräll.

Och nu går jag på i ullstrumporna (hehe, förlåt...) och har påbörjat nästa projekt. Det blir en "tantkoftakofta" till.

Spinna ull

Publicerad 2016-08-22 10:28:24 i Allmänt,

Redan i gymnasiet fick vi testa att spinna ull, både på rock och slända, men jag fastnade inte alls för det då. Tyckte det var svårt och ganska onödigt; det fanns ju toppenfint garn att köpa... I gömmorna har jag kvar de tjorviga garnsnuttar som blev resultatet av övningarna, och jag förstår varför jag inte var speciellt imponerad...

För 4-5 år sedan när jag tyckte det var dags att pröva något nytt, annonserade hemslöjden om en helgkurs i att spinna ull, för nybörjare. Efter den helgen var jag fast. Det var fortfarande svårt, och garnet blev inte speciellt jämnt nu heller, men det var så fantastiskt roligt, tiden bara flög iväg. Och när helgen var över, frågade jag om fortsättningskursen som skulle vara några månader längre fram, och spinnfröken så att "då måste du öva ordentligt".

Jag fick tag på en gammal, men fungerande, spinnrock på loppis, och övade.... och övade. Och anmälde mig till fortsättningskursen där vi fick lära oss mer om ull och dess egenskaper, fortsätta att karda, kamma, tesa och spinna. Spinna direkt från tott, spinna tunt och tjockt garn, tvinna på olika sätt... och jag tyckte att allt var så himla roligt.

Mycket övning blev det innan jag kände att jag kunde få till ett garn som dög att göra något av, men under en semester på Gotland och ett besök på Gotlands spinneri förälskade jag mig i deras fantastiska gotlandsull, och köpte med mej ett kardflor hem. Ville gärna försöka mig på att spinna garn till en tröja.

Under spinnkurserna hade jag fastnat för spinnfrökens Louet, och när jag fick möjlighet att köpa en ny spinnrock fick det bli en sådan. På den spann jag ett tjockt stickgarn av gotlandsullen, och stickade parallellt en kofta. När jag såg att kardfloret inte skulle räcka till hela koftan, kardade och spann jag garn av lös gotlandsull, och fick två olika nyanser på garnet; ett jämnt grått garn av kardfloret, och ett melerat av lösullen. Det tog en hel vinter, men när våren kom kunde jag använda min kofta, stolt som en tupp.

Koftan är stickad efter mönstret"now and then" av Drops design. Gotlandsullen är ju ganska tung, och garnet är tjockt, så en tung tjock kofta blev det; den väger 850 gram ....

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela