Tittade igenom mina bilder på instagram för att sammanfatta året 2016, och tänker tillbaka lite.... jösses vilket år jag haft. När året började mådde jag inte bra... alls... Jag drabbades av utmattningssyndrom i början av 2015 och var fortfarande efter ett år riktigt dålig.
Hade en plats där jag kände mig bättre och det var i mitt vävrum i källaren. Jag vävde lite, plockade lite i mina garner, bläddrade lite i mina böcker, sorterade ull, kardade och spann lite, och tryckte ned mina kaotiska tankar med funderingar kring vävmönster och färgkombinationer.
Jag hade så otroligt svårt att träffa folk, en så enkel sak som att åka till affären och handla var omöjligt... fick panikångest ... skämdes så hemskt för att jag var som jag var...
Ett sätt att börja bryta detta blev för mig nätverket vävformgivning. Hade varit medlem några år men inte aktiv, och det var så skönt att komma till ett sammanhang där man inte visste något om mig, bara mitt namn och att jag tycker om att väva... jag kände inte att det fanns några förväntningar på mig, ingenting att leva upp till... bara umgås med trevliga, välvilliga kvinnor som delade mitt stora intresse.
Testade att väva dräll i entrådigt ullgarn, och vävde bl.a. en poncho som jag blev nöjd med.
Skickade en bild på den till min syster, som visade den för några kollegor. Jag fick ett översvallade sms med så mycket beröm att jag svarade; "har ju vävt ett tag och har ganska mycket grejer, ni får gärna komma
och titta". Och dom kom... och det var så roligt... och det slutade med att jag fick erbjudande att ställa ut mina alster i vår stads fina konsthantverksbutik...
Fortsatte att väva, växtfärga och spinna ull under sommaren och hösten. Och vågade mig iväg till en träff med handvävarna i Jönköpings län, där jag träffade ännu fler trevliga vävkvinnor.
Under hösten medverkade jag i en utställning med nätverket vävformgivning i Binnebergs tingshus, och satt några dagar och spann ull och pratade med folk. Upptäckte att det gick riktigt bra att vara bland mycket folk när jag hade spinningen att fokusera på. Blev vansinnigt trött, men det var så himla roligt.
Och nu i december var det så dags för min utställning i konsthantverksbutiken Amanda... stort... och nervöst... därför att nu är jag på hemmaplan, med människor jag känner, och som känner mig, fast i en helt annan roll; yrkesrollen. Dessutom har jag ju i stort sett isolerat mig hemma i nästan två år ...
Även här satt jag och spann ull några dagar... och pratade med folk... och fick så mycket uppskattning, uppmuntran och värme att jag var alldeles lycklig.
Jag är så tacksam för det här året.
Jag känner mig äntligen hoppfull inför framtiden, har varit på mitt arbete några gånger och hälsat på och känner att det finns en väg tillbaka.
Är långtifrån frisk än, och inser att jag kanske inte kommer att bli samma person som tidigare, och det kanske är bra ... se hur det gick .... men tror på en ljus framtid.
