Vem är vävglad?
Jag är en kvinna mitt i livet (blir jag 100 är jag ju faktiskt mitt i livet) som handarbetat på olika sätt så länge jag kan minnas. Mitt första handarbetsminne är när mamma lärde mig sticka; hon hjälpte mig att lägga upp maskor, det skulle bli en halsduk hade jag bestämt, visade mig räta maskor och lät mig sedan öva på egen hand. Jag stickade på, tappade några maskor ibland, men stickade vidare. Det blev några extra omslag ibland, men jag stickade vidare. Tillslut hade det blivit en liten timglasformad lapp, som när jag sydde ihop sidorna blev ett par underbyxor till min docka.
Några engagerade slöjdlärare och några gymnasieår på konsumtionslinjen med textil inriktning fördjupade mitt intresse, och även om yrkeslivet tog en annan inriktning har jag alltid haft handarbetsintresset som en kraft- och inspirationskälla i mitt liv, och jag har fortsatt att lära mig nya tekniker allteftersom.
För ett drygt år sedan "gick jag in i väggen". Jag hade nog varit på väg mot den där väggen ganska många år, men varit oförmögen att bromsa eller svänga, och en dag tog det stopp .... tvärstopp ...
Vad gör man när hjärnan gått i baklås, när man inte känner igen sig själv, inte orkar med några kontakter, inga intryck, man bara gråter och känner sig som världens mest värdelösa människa? I mitt fall blev svaret ull ... Att sitta och sortera ull, lock efter lock, karda lite lugnt och sedan spinna till ett mjukt garn med spinnrockens hjul rytmiskt snurrande. Eller att väva i ull, med mjuk ull i varp och inslag. Att stilla föra in skytteln i skälet, trampa om och stilla fösa ihop inslaget ... se det sakta växa till något vackert och användbart.
Så, handarbete i alla former är en stor del av mitt liv, och framförallt vävning men även ullspinning, stickning, knyppling och broderi gör mig glad, och det är det jag tänkt ägna den här bloggen åt.
