... det är vägen som är mödan värd.
Står och sorterar ull och tänker på en mening ur Karin Boyes dikt I rörelse: (faktum är att det är det enda ur dikten jag kommer i håg, och jag fick googla titeln .... men ändå ...)
"Nog finns det mål och mening i vår färd
men det är vägen som är mödan värd"
Även om hon förmodligen inte tänkte på hantverk när hon skrev så kan jag lätt överföra de orden till min känsla kring de hantverk jag håller på med.
Ullen ska jag sortera och tvätta för att sedan karda och spinna ett garn. Av garnet kanske det blir en kofta eller kanske en halsduk eller filt ... vad vet jag ... vi får se... det är inte det som är det viktiga. Och att det förmodligen tar lång tid innan
det är färdigt är också helt oviktigt. Det är ju inte så att jag är i absolut behov av varken det ena eller det andra.
Vad jag däremot är i behov av är det lugn som infinner sig i mig när jag arbetar med min ull, den lucka i livet som ger utrymme för tankar att komma och gå. Här och Nu.
Och likadant är det med vävningen. Jag sätter sällan upp en varp där jag har en klar bild av slutresultatet ... jag vill ha en varp att leka i ... testa lite olika färger och mönster, och bestämma vad det ska bli under vägen så att säga ...
kravlöst ... utan bestämt mål ...
